Skuldkänslor och dåligt samvete..

När Kidsen här mer energi än mamman..... som bäddat för osämja och tappat tålamod. 
Tror alla föräldrar någon gång känner igen sig i det jag kommer skriva. (De som inte gör det...grattis 😂)
Jag skrev sist att vi rivstartade den dagen på tok för tidigt. Det får ju konsekvenser på både stora och små. Humör och tålamod blir ju lite lätt ur balans. Gränsen mellan skratt, flams och bråk är ganska minimal.
Flamset går lätt över styr och tålamodet hos mig vart obefintligt då, vilket resulterade i överreaktion å smärre utskällning 😫. I detta fallet berodde överreaktionen mest egentligen på att jag blev rädd. Barnen spexade runt i badrummet, de hällde vatten på golvet och tänkte "surfa" på golvet. Ingen bra idé enligt mig då klinker blir väldigt halt av just vatten. 
Men självklart gick ju det jag sa, in genom ena örat och ut genom det andra. Rätt va det är, ser jag i ögonvrån, Mio surfa på golvet. Innan jag hinner reagera så kommer Felix i full fart å skall göra likadant som storebror. Gick ju inte riktigt lika bra för Felix. Självklart for benen rätt upp i luften och han landade med bakhuvudet i golvet. Just där och då blev min reaktion, irritation över att dom aldrig lyssnar (för va var det jag sa skulle hända 😉) och rädd (för såg riktigt otrevligt ut med smällen) och jag lät då arg. Ena grabben skrek eftersom han slog sig och den andra stod i givakt efter att jag skällde till på dom (kommer inte ihåg exakt vad jag sa). Fick lugnat mig. Tröstat Felix och vi gick ner. Väl nere fick jag bett om ursäkt för min överreaktion  och förklarat att jag egentligen inte var arg på dem utan att jag "bara" blev så rädd.
Just den biten såg jag att Mio hade svårt att förstå hur rädsla kan uttryckas på det sättet. Blev några till förklaringar angående det men sen verkade han "nöjd" och förstod nog i iallafall att jag inte menade att låta arg. 
 
Japp som ni ser, inte världens bästa start på den dagen.
Men som sagt, barnen släppte det fort JAG däremot ägnade många stunder den dagen åt att fundera på vad som hänt. Dåligt samvete är ju något som jag tror de flesta föräldrar nån gång haft. Man vill ju sina barn väl och när något sånt här hänt så finns ju risken att man känner sig som "världens sämsta mamma/pappa" och skuldkänslorna följer med på köpet. 
Jag tror dock inte att det finns någon förälder, som inte någonsin hamnar i konflikt med sitt barn, hur klok man än är och hur goda intentioner man än har. Så hur ska man då hantera det som hänt på bästa sätt? 
Finns säkert lika många svar på den frågan som det finns stjärnor på himlen 😉.
Jag tänker att det är helt naturligt att vi inte alltid gör som vi i efterhand skulle ha önskat. Livet är rätt komplext. Människor gör misstag, inte för att de är dåliga eller fel, utan helt enkelt därför att de är ofullkomliga. Mänskliga helt enkelt. Den kunskapen vill jag att mina barn skall ha med sig. Den dagen dom gör ett misstag, får dåligt samvete eller liknande. Då vet dom att det är sånt som kan hända. Då tar man ansvar för sina handlingar, ber om ursäkt men "man är inte värdelös" för det. (Även om det kan kännas så för stunden).

Vad tror du?




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0