En tomt blir till

Idag har vi fått så mycket gjort. Vi har haft hjälp av mamma och Johnny som vanligt. Även svärföräldrarna kom förbi och hjälpte till ett tag. 
Vi har självklart tagit ner mer träd. Känns som en never ending story. Men nu är äntligen den enorma granen som stod ivägen borta. Eller borta är den ju inte för fanskapet ligger i blivande vedhögen 😂. Så den skall ju hanteras några gånger till innan den är borta helt.
Jimmy hjälper till så att granen verkligen trillar dit vi vill ha den. Maskinen sjönk en aning 😂. 
 
Sen har vi fått nedgrävd dagvattenrör från verandan till husets stuprör/dagvatten. Ytterligare en sak avbockad på to do-listan.
 
När vi gjorde vägen var vi tvungna att göra en bred byggväg för att dom skulle kunna sätta huset på plats. Vi behöver ju inte en motorväg fram till huset så nu var det dax att skära till vägen i den bredd vi tänkt oss. 
 
Vägen får den bredd och form som är tänkt. Sen har vi fått lagt ut massor av jord där vi skall ha gräsmatta. 
Vi har även påbörjat entrén framför verandan. 
 
Många timmar med paddan har det blivit. Jag har många timmar kvar så vägen är långt ifrån färdig. Just nu känns paddan liten och vägen väldigt lång. Men vi har kommit en bra bit påväg idag.
 
Tack alla inblandade!
 
 

Hur står man ut att leva med andra människor?!?

Hej, rubriken låter kanske lite hård men jag menar inget illa. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på just detta. Leva i samma hus som andra är egentligen inte min grej. Nu har jag ju en man som är helt galet bra. Helt klart en av de bästa människorna jag någonsin träffat. Och mina barn är underbara. Utan tvekan! Skulle inte vilja vara utan dom. Med det sagt så ska jag gå tillbaka till vad jag menar. 
 
Jag gillar inte att känna mig ensam. Men jag har ett stort behov att få va ifred. Att bara få vara själv. Ha det tyst omkring mig. Slippa vara social helt enkelt...för en stund.
 
Jag minns min barndom som väldigt bra. (Tack för det alla berörda). Jag växte upp med syrran och mamma. Vi hade ett stort hus på en återvändsgränd i ett villaområde. Skog vid huset så knappt några grannar man märkte av. Fick helt enkelt enskildhet trots att vi bodde centralt. 
Man gick i skolan, hängde med kompisarna, var i stallet. När man sen fått sin dos av det sociala så gick man hem. Där var det alltid lugnt. Oftast var jag själv, då syrran bodde på skolan och mamma jobba sent. 
Jag tror det är just härifrån mitt behov av ensamhet kommer. Är man uppvuxen med sådan (i mina ögonsett) lyx så är det svårt att vara utan det. Att när man vill, få va ifred. Bara få va... själv avgöra ljud och ljusnivå.
 
När du bor ihop med en annan individ så måste du anpassa dig. Du måste visa respekt och kunna kompromissa. Detta anser jag gäller oavsett vem du bor ihop med. Föräldrar, syskon, sambo, barn, man , kvinna, vänn... spelar ingen större roll. Att bo ihop med någon annan är på flera sätt krävande. 
 
Några små exempel, som egentligen är pytteproblem, men likväl irriterande. Hur många hårband ja än köper så finns endast dom trasig tillhands när jag behöver ett. Hur många gånger man än lägger tillbaka en pryl på sin plats, så är den inte där när du sen behöver den. Man går iväg för att bara dricka sitt kaffe ifred. 30 sekunder senare har halva familjen viktiga saker att göra just på den plats jag satt mig.
Eller när man köpt hem något man verkligen gillar. Lägger undan det för att njuta av senare på dagen. Kvällen kommer, ungarna sover. Tekoppen står där på soffbordet och väntar. NU går man för att plocka fram det däringa extra goda man vet ligger i skåpet och väntar. Eller nja, man trodde låg där och väntade. Givetvis vart det någon annan som fått syn på det 😂.
 
Nu finns det ju även massor av fördelar med att inte bo själv. Dessa väger fortfarande tyngre så jag är mer än tacksam för det jag har. Men visst kan jag förstå dom (som ej har gemensamma barn) som väljer att leva som särbos. 
 
Nu är det inget alternativ för mig. Kan inte tänka mig att leva själv igen. Bara tanken på att barnen en dag skall klara sig utan mig gör att det hugger till i hjärtat. 
 
Men funderingarna och behovet kvarstår dock. Hur kan man orka med mänskligheten 24/7 🤔. 
Det är ju så magiskt att Bara få dra sig undan och va ifred....en stund.

Tankar och funderingar.

Hej på er. Sjukstugan fortsätter som vanligt här hemma. Mio har definitivt vattenkoppor. Ingen tvivel om det. Prickar/blåsor blossar upp överallt.
Detta innebär ju att vi får hålla oss hemma och ingen vill hälsa på oss pga kopporna eller min förkylning. Så sjukt långtråkigt!!! 
 
Jag brukar alltid försöka hålla mig fysiskt sysselsatt. Gör jag inte det så blir jag antingen galet trött eller så börjar hjärnan gå på högvarv. Det där med hög hjärnaktivitet kan tyckas bra om man använder den till något kreativt och positivt. Annars kan jag, av egen erfarenhet, intyga att det bara är jobbigt. 
Kombinationen 1 sjukt barn + 1 sjuk mamma + 2 rastlösa/understimulerad barn kan (för mig) bara sluta dåligt. Den där positiva energin att lägga all tankeverksamhet på finns liksom inte tillgänglig.
Så då börjar hjärnan stressa igång. Alla "måsten", alla potentiella motgångar, varje "to do-lista" nöts igenom om och om igen. Allt tjafs och bus går mig på nerverna. Jag önskar så att det fanns en off-knapp i det läget. Bara kunna pausa hjärnan för en stund. 
För att inte bli totalt knäpp har jag kommit på ett sätt som funkar för mig. Jag försöker helt enkelt rikta mina tankar mot något annat. Verkligen fokusera en liten stund på att hitta något annat att lägga all tankeverksamhet på en stund. Det är då jag försöker sväva iväg (mentalt) och fundera över hur saker och ting fungerar. Varför gör man si eller så. Ni vet sånna där sköna funderingar som ex. Hur kan man veta hur stort universum är. Vem kom på att smällen "big bang" inträffa? Hur kan något så äckligt som majs bli så vansinnigt gott bara det får byta form till popcorn? Hur sjutton tänker en miljöpartist? Undrar hur många liter barnsnor man torkar under en livstid?
 
En del funderingar är helt klar aningen djupare än andra men det är inte där min poäng ligger. Poängen för mig är att få min hjärna att byta fokus från det som stressar mig. Helt enkelt lägga den mentala energin på något mer filosofiskt och inte så "nödvändigt". 
Blev en aning rörigt men ni fattar nog.
 
Jag har iallafall spenderat dagen med barnen. Jag har även klippt gräsmattan. Den jäkeln har helt plötsligt vaknat till liv och blivit jättelång. Många undrar hur jag får något gjort här hemma med alla barn. Jag ska visa er hur jag gör när ex gräset skall klippas.
En i vagnen och en fastspänd i gungan. Blir ett evigt springande mellan gräsklipparen och att putta fart men ingen av dom kan ju rymma i allafall.
 
 
Glada ungar och mellanmålet var till belåtenhet.
 
Med det leendet säger jag god kväll och hej
RSS 2.0