Hur står man ut att leva med andra människor?!?

Hej, rubriken låter kanske lite hård men jag menar inget illa. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på just detta. Leva i samma hus som andra är egentligen inte min grej. Nu har jag ju en man som är helt galet bra. Helt klart en av de bästa människorna jag någonsin träffat. Och mina barn är underbara. Utan tvekan! Skulle inte vilja vara utan dom. Med det sagt så ska jag gå tillbaka till vad jag menar. 
 
Jag gillar inte att känna mig ensam. Men jag har ett stort behov att få va ifred. Att bara få vara själv. Ha det tyst omkring mig. Slippa vara social helt enkelt...för en stund.
 
Jag minns min barndom som väldigt bra. (Tack för det alla berörda). Jag växte upp med syrran och mamma. Vi hade ett stort hus på en återvändsgränd i ett villaområde. Skog vid huset så knappt några grannar man märkte av. Fick helt enkelt enskildhet trots att vi bodde centralt. 
Man gick i skolan, hängde med kompisarna, var i stallet. När man sen fått sin dos av det sociala så gick man hem. Där var det alltid lugnt. Oftast var jag själv, då syrran bodde på skolan och mamma jobba sent. 
Jag tror det är just härifrån mitt behov av ensamhet kommer. Är man uppvuxen med sådan (i mina ögonsett) lyx så är det svårt att vara utan det. Att när man vill, få va ifred. Bara få va... själv avgöra ljud och ljusnivå.
 
När du bor ihop med en annan individ så måste du anpassa dig. Du måste visa respekt och kunna kompromissa. Detta anser jag gäller oavsett vem du bor ihop med. Föräldrar, syskon, sambo, barn, man , kvinna, vänn... spelar ingen större roll. Att bo ihop med någon annan är på flera sätt krävande. 
 
Några små exempel, som egentligen är pytteproblem, men likväl irriterande. Hur många hårband ja än köper så finns endast dom trasig tillhands när jag behöver ett. Hur många gånger man än lägger tillbaka en pryl på sin plats, så är den inte där när du sen behöver den. Man går iväg för att bara dricka sitt kaffe ifred. 30 sekunder senare har halva familjen viktiga saker att göra just på den plats jag satt mig.
Eller när man köpt hem något man verkligen gillar. Lägger undan det för att njuta av senare på dagen. Kvällen kommer, ungarna sover. Tekoppen står där på soffbordet och väntar. NU går man för att plocka fram det däringa extra goda man vet ligger i skåpet och väntar. Eller nja, man trodde låg där och väntade. Givetvis vart det någon annan som fått syn på det 😂.
 
Nu finns det ju även massor av fördelar med att inte bo själv. Dessa väger fortfarande tyngre så jag är mer än tacksam för det jag har. Men visst kan jag förstå dom (som ej har gemensamma barn) som väljer att leva som särbos. 
 
Nu är det inget alternativ för mig. Kan inte tänka mig att leva själv igen. Bara tanken på att barnen en dag skall klara sig utan mig gör att det hugger till i hjärtat. 
 
Men funderingarna och behovet kvarstår dock. Hur kan man orka med mänskligheten 24/7 🤔. 
Det är ju så magiskt att Bara få dra sig undan och va ifred....en stund.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0