Hej 

Just nu är jag lite trött. Sitter här hemma med en kaffe. Saga vilar och jag har tagit en liten rast i målningen.

När jag sitter såhär ensam och det är lugnt omkring mig börjar jag alltid fundera en del. Just nu funderar jag på hur underbart barn ser på sin omgivning.

Jag har ju fördelen att spendera väldigt mycket tid med mina barn. All tid är givetvis inte helt underbar men det är en annan historia. Jag hinner däremot höra väldigt mycket av vad mina barn säger. (Dom pratar ju konstant så går ju inte gärna undvika det 😉.)

Och ofta slår det mig hur olika barnen och vi vuxna ser på saker. Jag kan helt ärligt säga att jag är avensjuk på deras sätt att uppskatta sin omvärld. Samtidigt så undrar jag hur det kommer sig att det ändras och varför? Kan jag lista ut svaret på de två frågorna så ska jag göra allt jag kan för att dom ska kunna ha kvar sitt sätt att se på livet så länge som möjligt. Dom har en genuint mycket mer positiv syn på allt än vad jag har.

 

Jag ska försöka ge er ett exempel. Mio kom häromdan till mig. Stod där en stund och tittade sig omkring sen sa han med ett stort leende. -Mamma, vårt hus glänser. Det är mega fint och stort. Nästan upp till himlen. 

Sådär vill jag oxå se på min omgivning. När jag tittar runt, ser jag givetvis allt det fina. Men det är ändå dom små bristerna som får min uppmärksamhet. Det första jag tänker är inte att det glänser. Snarare, åååhhh öööhhh där står ytterligare massa skit som ska upp på vinden 🙈.

 

Vad jag än grejar med så kommer alltid Mio eller någon av de andra barnen och säger med ett leende. -Vad fint det blir mamma. Oavsett om resultatet är perfekt eller katastrofalt dåligt, så ser dom bara det fina i allt. 

Ganska skön syn på omgivningen, inte sant?

 

Jag antar att jag säkert var lika mina barn när jag var liten, så när vänder det? När mister man det där underbara synsättet? 🤔