Nu sitter jag i soffan, äter frukost och tar in alla intyck och känslor från igår. Kroppen är mörbultad och blåslagen. Just nu ångrar jag lite att jag tidigare lovat barnen att cykla till fotbollsplanen å lira boll med dem idag. 

 

Igår var alltså dagen D här. Dagen jag och joxa skulle springa actionrunborås. Vårat allra första hinderbanelopp....eller förresten det är nog vårat allra första springlopp av alla slag. 

Nu i efterhand vet jag att jag allt var lite nervös innan. Inte för själva tävlingen i sig, utan för att detta var långt ifrån något jag någonsin gjort innan. Visste inte alls vad jag hade att vänta. Har aldrig sprungit en hinderbana. Visste inte hur tuffa hindrena skulle vara, orkar jag springa och dessutom går tävlingen mitt i stan så publiken är ju stor.

Att tävla med publik är jag van vid MEN då vet jag ju oxå att jag kan prestera. När jag tävlar med hästarna så är jag som mest hemma, då njuter jag av varje sekund och koncentrationen är på topp. Detta var något helt annat. Jobbigt? JA!! Men så himla kul.

 

Att jag tagit mig runt banan, klarat nästan alla hinder själv (vissa behövdes en hjälpande hand på). Det betyder så mycket mer för mig, än att det bara var en kul grej. Det är ett kvitto på vilket resultat de senaste 4a månaderna har haft på min kropp.

 

Ni som läst här länge kanske mins att jag hade en kraftig svacka i höstat/vintras. Kroppen krascha och lika så gjorde huvudet. Var ruggigt nära den berömda väggen MEN tvärbromsade innan jag slog i den.

När jag sen mådde bättre beslutade jag mig för att göra en del förändringar. Jag har ALLTID varit fysisk stark, inte alltid vältränad men stark. Min kropp hade blivit sliten av alla graviditeter och sambolivet hade nog gjort sitt det oxå 😉.

Sambolivet ville jag gärna ha kvar, men just den där känslan av att känna sig klen kunde jag inte förlika mig med. Jag har aldrig varit klen innan och kunde inte acceptera att vara det nu. Så efter jul bestämde jag mig för att bli stark igen. Har inte haft något annat mål ses dess än att bli vrålstark.

Motivationen var något som inte existerade i början. Att börja träna är alltid jobbigt i början. Jag tyckte det var vidrigt. Jag gick till gymmet endast på rent pannben. Gjorde det jag skulle å gick hem. Nu längtar jag efter träningen.

 

För att tvinga mig själv att börja träna övertalade jag joxa att anmäla sig till actionrun med mig. Sa som vanlìgt att ingen minns en fegis....sen var det klart. På nyårsafton anmälde vi oss. Då fanns det ingen återvändo längre. 

 

Så på 4a månader har jag gått från klen till stark(are). Jag har lyft tungt på gymmet hela tiden och sprang min första löptur för 2 veckor sedan. Mina resultat syns inte bara på kroppen utan på min prestation, jag tar tyngre vikter och orkar mer. Vikten har minskat 0.5kg, midjemåttet har minskat 8cm. Så vad säger då det,  jo fett har blivit muskler 💪. Nådde häromdagen ett delmål, tog 5kg mer än min egna kroppsvikt i latsdrag. Detta innebär nyinköp av träningskläder till mig som belöning. Ett annat delmål klarades ju av igår, vi tog oss runt ❤. Vi klarade nästan alla hinder själva och vi har en tid att slå nästa år. Fler delmål finns och jag har siktet inställt på nästa.

 

Efter all denna text så tänkte jag bjuda på lite bilder. Igår la jag ut massa bilder på facebook och instagram (ingela_heden) titta gärna där. 

Tänkte här bjuda på några fler.