Hej, klockan är strax 9. Jag har precis satt mig med en kopp kaffe på golvet. Ja ni läste rätt, jag har slått ner baken på golvet. Inte det minsta bekvämt, men det är enda stället jag kan sitta på i lugn och ro med saga. Sätter jag mig bekvämt i soffan så ska saga bara klänga. Det dras i håret å det klängs å klagas hela tiden. Och sätter ja henne själv på golvet blir hon hysterisk. Så jag kompromissar helt enkelt för jag orkar inte med krångel. Jag får dricka mitt kaffe i lugn och ro. Saga är mer än nöjd och sitter jämte mig på golvet med leksakerna. Å win win situation.

Så nu sitter jag då här med min kaffe. Jag slötittar lite på nyheterna samtidigt som jag kollar igenom bloggar, Facebook och instagram.
När jag sitter här och tittar slår det mig hur jäkla trött jag blir. Självklart är jag trött, med tanke på den sömnbristen jag har. Men det här är en annan typ av trötthet som slår mig. Överallt på mina socialamedier möts jag av hur "perfekt" allt är. Perfekta naglar, fransar, rumpor å lår. Perfekta superfrukostar på superrena frukostbord, med perfekta färska blommor och brinnande ljus.
Perfekta semesterbilder med underbara sandstränder där någon posar i perfekt bikini, med en "perfekt" kropp. Bilder och texter där varje liten perfekt detalj är noga utfunderad och formulerad på ett sätt som gör, att man får känslan av hur perfekt/underbart allt detta är.
Och här sitter jag. På ett gammalt slitet (ostädat) trägolv. En kopp kaffe, en twix (orken att fixa frukost fanns inte). Osminkad, håret hänger hejvilt, klädd i mysbyxor och Jimmys stora tjocktröja. Ett ansikte så blekt att det nästan är transparant. Jag vill egentligen bara blunda, tassa tillbaka till duntäcket och lägga mig igen. Men det går inte.

Så jag kan inte låta bli att fundera på allt det där perfekta. Hur orkar man ha det så? Och hur ska man orka leva upp till det, både sitt egna och andras "perfekta" livsstil?
Visst förstår jag att alla inte lever det här "perfekta" hela tiden. Att det är en typ av fasad man lever med  på socialamedier men jag blir bara så trött. Så himla TRÖTT. (För samtidigt nånstans så känner jag ju själv, att jag oxå skulle kunna tänka mig allt det där perfekta.) MEN sanningen att säga så är jag nog för trött för att orka upprätthålla någon rosaskimrande fasad om mitt liv. Både i riktiga livet och på socialamedier. För skulle jag ge sken av att mitt liv hade perfekta frukostar, långa sovmorgnar och perfekt städat hem skulle det inte vara min verklighet ni såg. Det skulle helt enkelt inte vara en ärlig bild ni fick. Och innerst inne är den ärliga verkligheten så mycket viktigare för mig än perfekta bilder på perfekta saker eller dessa perfekta texter om hur perfekt allting är. Det som kanske borde ses som inspiration, kan ibland mer kännas som en press och då blir ja bara trött.

Hur känner ni kring allt det här? Förstår ni mig eller blev mitt inlägg kanske lite för rörigt?